Minns den från min barndom.Ljusröd. Stor och ståtlig men inte så rolig när den blommat över.Min mamma och min mormor var väldigt stolta över sina amaryllisar.Ju fler stänglar desto mer beundran från andra kvinnor i bekantskapskretsen. jag har inte varit lika rädd om mina amryllislökar. Brukar ha dom i trädgårn om sommaren, men sen gäller det att ta in dom i tid och plantera i ny jord.Jag kommer ihåg hur noga mamma var när hon köpte nya lökar. Synade dom noga.Vände och vred på dom. Klämde försiktigt för att se om det fanns några knoppar och därmed stänglar.Ett år fick jag en vit av min svärmor Inger. Den blev nåt helt extra.Tre stänglar och ett 20-tal klockor. Fick den att blomma om flera ggr, men sen vet jag inte vart den tog vägen.Antagligen glömde jag ta in den före frosten. Visst är det roligt när man lyckas.
Idag ser vi ett otal varianter i både i storlek, form och färg. Själv är jag väldigt förtjust i vita och den svagt rosa Apple Blossom. Den mörkröda Benfica på bilden hör också till mina favoriter om man eftersträvar mer julkänsla. Blommor är underbart.Inte så duktig på det men njuter i fulla drag.
1 kommentar:
Åh,vad vacker.Några amaryllisar har vi ännu inte hittat här... vad roligt att läsa din blogg.
Skicka en kommentar