Tacksamhet

flödar från mitt hjärta. För en vecka sedan var jag fortfarande kvar på sjukhuset.Idag är antibiotika- och cortisonkuren över. Jag är frisk och stark igen. Och glad. Mycket glad och tacksam.
Det är inte en självklarhet att vara frisk. Man blir lätt hemmablind.

Att kunna gå. Röra sig. Kunna gå ut. Andas. Äta. Leva. I frihet och fred. Njuta. Ett mirakel att kroppen fungerar. Att vi lever. Här och nu. Att ha en familj, man, barn, mågar och barnbarn. Syskon. Vänner. Församlingen. Att betyda något. Vara älskad.
"Vilken välsignelse över vårt land" tänkte jag imorse när jag tittade ut genom fönstret, strax före 8. Ett myller av bilar, skolbarn, dagisbarn och föräldrar på väg till jobb och skola. I fred. Frihet. För alla.

Sen när jag var ut på morgonpromenad med Bernhard. Vilken glädje! Pigga, glad busiga Bernhard! Tänk att jag har en vovve. En barndomsdröm som blev verklighet.

Rosaskimrande horisont med löfte om en underbar dag. Vågskvalp. Vind. Bor fint gör jag också.

Tacksamheten är det som gör att det grå, vardagliga lyser och skimrar, Den får vi inte tappa bort. Vi behöver gång på gång konfrontera gnällighet och otacksamhet hos oss själva. Stanna upp. Tänka efter.

Idag, denna januarimåndag vill jag prisa och ära min Skapare. Min Gud och Fader. Hans nåd och trofasthet. Hans kärlek, så totalt utgivande att Han sände sin ende son, Jesus Kristus för att frälsa det som var förlorat, däribland jag. Vilse. Utan hopp och framtid.

En kärlek inte för bara några få, utan för varje människa. GRATIS! Bara att ta emot hans kärlek i våra hjärtan. Lära känna honom, umgås med honom gm att be till honom och läsa Bibeln. Testamentet. Det han lämnat efter sig till oss. En dyrbar skatt som vi behöver sätta värde på.